rearmar

  1. v t olver armar. Tm v pron.
Verbo: rearmar
Forma verbal: Infinitivo

Indicativo

Presente

Eu

Ti

El/Ela

Nós

Vós

Eles/Elas

rearmo

rearmas

rearma

rearmamos

rearmades

rearman

Pretérito imperfecto

Eu

Ti

El/Ela

Nós

Vós

Eles/Elas

rearmaba

rearmabas

rearmaba

rearmabamos

rearmabades

rearmaban

Pretérito perfecto

Eu

Ti

El/Ela

Nós

Vós

Eles/Elas

rearmei

rearmaches

rearmou

rearmamos

rearmastes

rearmaron

Pretérito pluscuamperfecto

Eu

Ti

El/Ela

Nós

Vós

Eles/Elas

rearmara

rearmaras

rearmara

rearmaramos

rearmarades

rearmaran

Futuro

Eu

Ti

El/Ela

Nós

Vós

Eles/Elas

rearmarei

rearmarás

rearmará

rearmaremos

rearmaredes

rearmarán

Condicional

Eu

Ti

El/Ela

Nós

Vós

Eles/Elas

rearmaría

rearmarías

rearmaría

rearmariamos

rearmariades

rearmarían

Subjuntivo

Presente

Eu

Ti

El/Ela

Nós

Vós

Eles/Elas

rearme

rearmes

rearme

rearmemos

rearmedes

rearmen

Imperfecto

Eu

Ti

El/Ela

Nós

Vós

Eles/Elas

rearmase

rearmases

rearmase

rearmasemos

rearmasedes

rearmasen

Futuro

Eu

Ti

El/Ela

Nós

Vós

Eles/Elas

rearmar

rearmares

rearmar

rearmarmos

rearmardes

rearmaren

Imperativo

Eu

Ti

El/Ela

Nós

Vós

Eles/Elas

-

rearma

-

-

rearmade

-

Formas nominales

Infinitivo conjugado

Eu

Ti

El/Ela

Nós

Vós

Eles/Elas

rearmar

rearmares

rearmar

rearmarmos

rearmardes

rearmaren

Gerundio

rearmando

Participio

rearmado

rearmada

rearmados

rearmadas